Jag trodde i min enfald att jag skulle må bättre med tiden

Helt fel - jag mår sämre för var dag som går just nu

Känns som om jag håller på bli tokig

då jag tänker på dig alla dygnets vakna timmar

Jag försöker förstå att du är död, försöker ta in att du aldrig kommer tillbaka

Det går inget vidare med det, jag fattar fortfarande inte

Känns som om jag "bara är"

Dagarna går, längtar till nätterna, då jag kan få komma ifrån för ett par timmar 

Trodde inte att jag skulle kunna vara så här svag,

Men jag erkänner: Jag är riktigt, riktigt trasig och svag nu!

Det är en ny sida hos mig, att inse mig besegrad, svag och trasig

Jag som alltid hållt allt inom mig och bara tuffat på gm. alla år

Vet att du skulle bli rädd av att se mig så här,

jag vet att du ville att jag skulle ta hjälp i höstas när jag var helt under ytan

Du var faktiskt riktigt arg på mig, för att jag sa att det ordnar sig med mig

och inte ville söka hjälp

Du var rädd för att jag skulle göra mig något, jag hade mörka tankar och hade planerat en del

jo, du kände mig så väl...jag hade haft dessa tankar en längre tid

Jag hade kapitulerat, gett upp - var trött på att vara "duktig" och streta med allt

Men varför fick du gå om inte jag fick?

Önskar dig såväl att få din ro, men jag då?

Vi hade ju en pakt, en överenskommelse; att vi skulle dö samtidigt

Vi fegade ur en gång och framåt morgonen sa du; Vi skiter i detta, vi kan inte göra så här emot alla andra

Du svek den pakten och lämnade mig kvar...det var inte schysst

för du vet att jag inte skulle klara ett liv utan dig

Jag känner mig så maktlös att jag inte kan skydda dig längre

Men du behöver inte min styrka längre, så jag kan få falla

och slå i marken och komma upp när jag orkar, redo igen

Min lilla gubbe, min fina husse...

jag saknar dig så oerhört!

Det känns bara så orättvist...att jag blev kvar