Livet går visst vidare, ibland vare sig man vill det eller ej.  

Hela förra året bar jag på mörka tankar och kände mig psykiskt svag och utmattad. Jobbade givetvis på och skötte allt som vanligt - duktiga Malin!

Det kom ikapp strax innan nyår, då min ryggsäck var mer än överfull och jag lades in på psyk i Nyköping i 2 veckor. Bodde i 10 dagar hos syrran och hennes man, tills jag var och hälsade på Lukas på psyk i Örebro där han var inlagd. Han ville följa med mig hem, så vi flyttade in i Jennys lägenhet lite längre upp på gatan, hon hade hittat en man att älska och bo med så vi fick lägenheten för oss själva.

Mitt älskade barn Lukas föddes egentligen som Maria-Thérèse, alltså en flicka som med tiden kände att hon var en man - född i en kvinnas kropp och allt felaktigt som ett sådant uppvaknande, erfarenhet för med sig så har han mått dåligt en tid nu. Sen att vår älskade Henrik dog, som var hans bästa vän och styvpappa tog självklart honom också hårt.

Så jag är nu mamma till en pojke, en Lukas som jag är så stolt och glad för att jag har! Jag älskar dig Lukas så otroligt mycket!

Sammandrag: Vi förlorade vår älskade Henrik (han försvann 2/12-2010) hittades död, ihjälfrusen utanför porten, på tomten under all snö...han kom fram när solen smälte snön i några dagar den 20/1-2011. Vi fick nästan 15 år tillsammans, det var en del turbulenta år med Henrik under psykvård (tilldömd) mellan 1997-2002. Han bodde 40 mil ifrån mig, jag åkte till honom under alla dessa år vart han än var, så ofta jag kunde och hade råd. Det blev mkt brev och telefonsamtal oss emellan gm dessa år kan jag säga! Jag förstod aldrig att Henrik hade ett missbruk förrän jag var upp över öronen förälskad i honom (han var tablettmissbrukare sedan han var 17 år, säkert innan det då han matades hemma utav sin mamma med benzo redan i tidiga tonår!) Efter detta hann Henrik vara 2 ggr på behandlingshem (12-stegsmodellen) efter första gången så klarade han att vara nykter och drogfri i 3 år, han var så stark mentalt och så otroligt fungerande; Han jobbade - oftast för mkt så det blev många övertidstimmar några månader där. Vi skaffade vår hund Indra, jag tror att det betydde mkt för hans tillfrisknande, vad han älskade den hunden! Sen tog han upp Jiu-jutsun igen och graderade upp flera bälten till brunt. Han var såå stolt - jag var också så stolt över honom, hans drogfrihet och att se hur otroligt bra han mådde! Men sedan var den tiden över och missbruket tog vid igen, mkt bråk från hans föräldrar och bror genom dessa år - som jag är helt övertygad om att det bidragit till att han mått dåligt och dövat allt med droger igen. Jag vet att han själv talade om att det aldrig kunde vara lugnt, alltid var det något tjafs och han mådde så otroligt dåligt över detta. Han var en känslig själ, samtidigt som han var så otroligt stark, jag beundrade hans styrka och hans sätt att kunna uttrycka sig, i tal och skrift och hans förmåga att föra sig socialt. På det sättet var han så otroligt funktionell - när de "andra" var så otroligt dysfunktionella på alla plan! Förundrades hur han kunnat få så mkt som de "andra" helt saknade! Han hade så många fina sidor när han var drogfri och klar! Han har gjort ett sådant stort avtryck hos de människor han valde att släppa in i sitt liv och de är några få utvalda som fått vara med och lära känna honom under dessa år; Mina syskon och min vän Jenny är de få han släppt in...förutom mig och Lukas då.

Jag ska redigera detta inlägg nästa gång och börja från början med att tala om hur vårat liv under dessa år varit, vad som hänt.

...Om den starka kärlek vi hade till varandra, för den var så otroligt stark! Vi var oskiljaktiga även om vi försökte med att separera några ggr pga att det blev påfrestande med hans missbruk så kunde vi inte skiljas åt, vi träffades och var särbo...oftast var det i smyg innan det blev uppenbart för andra att vi var tillsammans igen, fast vi aldrig helt kunnat göra slut. Vi hade alltid kontakt, träffades och ringde eller skrev brev till varandra. Kunde tycka att det var lite spännande att smyga, tyckte vi dolde det bra. Han var en otroligt fin älskare, har aldrig känt mig så nära, avslappnad med någon som med Henrik. Han fick mig att känna mig vacker och älskad. Ja, han älskade mig oändligt mycket och jag tvivlade aldrig under dessa år på hans kärlek till mig, även om jag ibland undrade hur han kunde välja drogerna för mig, men med åren så läste jag på och kunde förstå att kraften som drogerna har är så otroligt stark och är man svag är det svårt att stå emot. Jag kommer nog aldrig bli så älskad och känna mig så älskad av någon annan någonsin mer! Det är med stor sorg i hjärtat jag inser detta faktum, då den jag velat dela mitt liv och ålderdom med för alltid är borta. Kvar är jag nu med all min kärlek till Henrik, som var min människa på jorden, min bästa vän och själsfrände...och det gör så vansinnigt ont!!!  

Jag har mist många nära; Pappa, mamma, moster, morfar, mormor, farmor och farfar - men denna sorg är den största och djupaste jag upplevt. Vet inte hur jag ska ta mig igenom denna tid, jag faller ner ibland i riktigt djup sorg och saknad. Är så rädd att jag aldrig kommer att komma igen och kunna leva normalt.

Jag har så många som jag älskar, som älskar mig tillbaka men ändå är det så otroligt tungt att vara människa nu. Börjar jobba på lördag efter att ha varit sjukskriven sedan den 7/12-2010 och det är med ångest jag kryper tillbaka till arbetet som är både fysiskt och psykiskt tungt. Vet att jag måste tillbaka till arbetet och verkligheten, men jag känner mig så ledsen och svag.

Älskar och saknar dig så otroligt mycket min fina Henrik!   

  Henrik och jag 2008, semester på Öland.